1 Jan 2010
Det nya årtet började väl inte så jätte bra för min del eller för våran del
jag hade lite ont i magen men det hade jag sedan kjejsarsnittet, o dr tyckte att det var normallt.
men jag hade aldrig ont i snittet. Jag hade ont högre upp i magen och på sidan. efersom alvedon är min bästa vän sedan länge så åt jag dom som godis.
På förmidda skulle vi bara hem till min pappa o fika. Det är bara 5 km. Vi kom aldrig så långt efter bara några hundra meter så kände jag . Faan vad ont i magen jag har och det bara ökade. Så Michael fick vända o åka hem igen. Jag tänkte bara jag går o lägger mig så går det nog över. Men jag låg faktiskt på sängen o typ skrek av smärta. Michael ville ringa ambulans, men jag trodde aldrig att dom skulle komma, jag hade ju bara ont i magen...så jag ba honom ringa min bror i stället...Han brukar kösa alla problem!!!! Han är bäst. I alla fall både han och Michael ringde en ambulans. Bosse var förre ambulanse hemma o då bor han ändå 2,5 mil bort. Michael var ute på gatan o letade efter ambulansen i stumporna, eftersom våran gata är ny finns den inte på GPSen.
Grann frun var inne o passade mig och visste inte vad som höll på att hända (jag hade aldrig träffat henne heller). Hon trodde att jag skulle födda... eftersom det stod en bebis säng i vårat sovrum. tvillingarna sov i ett annat rum.
Men tillslut kom ambulansen men dom trodde oxå bara att det var en infekiton i snittet...men jag fick följa med till Kungälvs sjukhus i alla fall. Det är första gången jag har haft riktig dödsånget.
Det togs en massa prover och dom röntgade magen och jag fick morfin var 15 min....
Tillslut skickade dom mig till östra igen, eftersom dom trodde att det var blod i buken.
På östra hände det inte så mycket jag fick morfin 4 ggr i timmen och ingen förstod vad som var fel.
Dagen efter bestämde dom sig i alla fall för att öppna för att se vad som kan vara fel.
Dom hittade då 6 dl var i magen, han som opererade hittade inte alla organ så han fick till kalla hjälp. Till slut såg dom att blind tarmen var spruken...men dom vet inte var allt var kom i från. Nu trodde ajg att allt var frid o fröjd så jag kundefå åka hem till min man och mina små tvillingar. Ska man ha otur så ska man. I operation hade dom råkat skära av en massa nerver till mina ben. Så jag kunde inte stå upp. Jag blev kvar i en vecka. Det var fruktansvärt. Det jobbigaste var att veta att Michael skulle få ta hand om barnen som bara var 3 veckor. Men mina bästa syskon hjälpte honom. Tack o lov!!!!
Året började skit men det kan bara bli bättre!!!
